1 ÅR - TUSENTALS KÄNSLOR.

Nu åker jag snart.
Klockan tickar: tick.. tack.. tick.. tack.


Jag ska få åka hem... alltså jag vet, det låter helt corny. Men det är seriöst så jag känner, jag känner mig så i fred när jag är där: alla pratar språket som jag knappt förstår men ändå så känns det som om att folket där förstår mig mer än någon annan... konstigt - I know, men det är känslan av att höra till som tar tag i mig.

Samtidigt fasar jag den här resan: Hur kommer den bli   

Mitt livs egna halloween inträffar exakt då jag är i Ungern - exakt som förra året. Jag kommer ihåg hur jag vaknade upp och såg min farbror som sa att mamma var i telefonen och att hon ville prata - jag och syrran sprang i ren panik till telefonen medans våra kusiner satt och fattade ingenting, men Melinda hann före och jag fick läsa på hennes kroppspråk, nej.. neej, neeeeej!!!

Jag föll ihop på det kalla stengolvet och skrek, jag kunde inte sluta, farmor höll om mig men det var som om att jag inte fanns där längre - det fanns bara ett skal kvar utav mig och för att bevisa att något fanns kvar så var jag tvungen att skrika. De värsta som någonsin kunde hända mig hade hänt på en plats som jag älskar mer än allt annat.  Hur kan kärlek ligga så invävt med helvetet ?!!?

Jag skrek och skrek och skrek.. det fanns inget annat att göra, om jag skriker tillräckligt mycket så kanske allting tillslut bara sprängs och vi hamnar i inget  ( ? )  Jag var förstörd, min värld hade rivits ner och jag var blottad för hela världen.. jag, som alltid haft världens järn ridå som skydd stod nu med inget mer än ett snöre på kroppen!  

Kommer ihåg hur jag och Melinda tillslut försökte kravla in i sovrummet brevid och lägga oss i sängen, samtidigt som vi skrek ut våra lungor och kudden var blöt som leran utanför på bara några sekunder. Kommer sen bara ihåg hur jag vaknar upp av att alla kollar på mig och jag fattade vart jag hade hamnat och började gallskrika och gråta om och om igen.. jag hade tydligen svimmat under kudden.

Det var bara att skrika och gråta. Det var det ända som existerade under det närmsta timmarna. Skrika och gråta, skrika och gråta, skrika och gråta och om du hade tur så slocknade du tillslut p.g.a utmattning. Kommer ihåg att senare på dagen så var allting nollställt, satt jag ner så satt jag bara, låg jag så låg jag bara och stirrade in i väggen. Min faster och mina kusiner kom tillslut in och matade mig med yoghurt för att jag skulle få i mig mat, så fort jag fått i mig den så somnade jag igen - sov jag så hade det aldrig hänt.

Fattar inte hur det kan ha gått 1 år, eller... 1 år nästa fredag.  Hur fan har jag klarat det  ?  Med skolan och allt.. fast, har jag klarat det  ?  Betygen fick lida, vännerna fick lida - allting fick lida. Är inte ens nära att vara den starka och kärleksfulla person som jag en gång var.. jag kämpar mot det men nej, kommer aldrig bli återställd.

Brorsan, saknar dig så sjukt mycket. 1 år - 1 månad it makes no difference, it's all screwed up anyways!  Börjar gråta nu när jag tänker på hur jag vill höra din röst, höra dig säga något på engelska. Ditt och mitt språk, för seriöst, det ända som är skillnad nu från då är att man inte är lika känslig för allt nu som då. Men jag saknar dig lika mycket då om inte mer, det är så mycket som du missar och så mycket som jag själv missar p.g.a att du inte finns här. Jag har blivit en sämre person p.g.a detta, en sån som jag själv brukade tycka synd om förut. Du var mitt allt, du lärde mig allting - du var min lärare i livet och du var inte klar... du försvann för snabbt och här stod jag helt blottad och ensam och ingen som kunde fylla din plats.  Jag behöver dig som ett nyfött barn behöver sin mor  -  som en fågel som just fått sina vingar så är du vinden under dem.

Vet du vad ?

Jag testade din bil häromdagen för att se så att den funkar bara och jag måste erkänna att jag har fortfarande körandet i blodet, så lätt!  JAG förklarade t.o.m för Lisa hur man finner dragläget o.s.v. Tänk dig! Du hade bara kört med mig i 2 månader och redan efter det så kan jag lära ut... du var den grymmaste läraren någonsin.

Broooooooooooooooooooooooooooooor!!! Jag vill inte det här, jag vill åka till Ungern med kärlek i hjärtat men istället så känner jag ångesten och paniken i bakgrunden, liknande rök som sprider sig sakta men säkert. Jag har ingen aning om hur jag kommer reagera när jag kommer dit, hur jag kommer reagera den dagen ( 31. Juli ).  Jag vet bara att bilden utav min fabror sittandes på huk framför min säng är det sista jag någonsin vill se, det är det hemskaste jag skulle kunna se och jag gråter bara jag tänker på det. Vaarföör du ? Varför en sån underbar ängel som du ?!!?

Jag kan komma på tusentals med människor som skulle kunna få gå före dig, som förtjänar döden tusentals med gånger mer än dig.. vaarföör du ?  Men även om det inte är ofta så känner jag din värma då och då.. jag känner att du är nära och finns runt om mig. Om jag ändå kunde få krama dig, få hålla om dig och få skratta med dig!


Om jag ändå.. 
vore hel.

Tony Östman  [ v ]  Min älskade bror, min bäste vän, min själsfrände... mitt andra jag.

Kommentarer
Postat av: Anna-Lena

Åh Niklas! Vad tungt för dig och hela din familj. Men jag tror samtidigt att det är viktigt att du åker ner till Ungern. Du måste nog ta dig igenom allt som gör ont hur jobbigt det än är. Fundera på vad din bror hade velat att du skulle ha gjort. Jag är säker på att du känner honom så väl att du vet vad han hade tyckt, eller hur?



Vill önska dig en bra semester och jag lovar att tänka på dig den 31 juli. Kram

2009-07-20 @ 18:46:48
Postat av: Niklas

Joo, till Ungern SKA jag men ah.. hur det kommer bli har jag ingen aning om. Men kämpa ska jag göra i alla fall.



Tack så mycket <3 Kramkram

2009-07-21 @ 04:47:10
URL: http://longlivethe90s.blogg.se/
Postat av: Tessan

Jagvet, jag ville också ha dom med spökena, men jag hittade inte de :-(

2009-07-21 @ 09:34:28
URL: http://theeresering.blogg.se/
Postat av: Gunillish

All kärlek till dig!

2009-07-21 @ 22:51:47
Postat av: Skolfröken G

Se det inte som att saker och ting har fått lida, se det som att du faktiskt har överlevt.



kramar om

2009-07-23 @ 17:41:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0