longlivethe90s

I am who I am!
Jag älskar den jag är, den jag blivit och det jag står för.

Så, nu sitter jag här. Vart hos älskade moster idag på kräftskiva med största delev utav Löfgren släktet och seriöst, Petrányi eller Löfgren - Jag älskar dem båda!


Jag är så stolt över mina rötter, vart jag kommer ifrån och hur jag blivit som person. Inte ur ett narcisistiskt perspektiv ( även om jag skulle kunna ha sex med mig själv om man kunde *lol* ) men på ett sätt där jag stolt kan stå för det jag säger och gör för jag är tillräckligt stark i mig själv. Jag har blivit uppfostrad av folket runt om mig på ett sådant sätt att jag har tro för mig själv. Tillit.

Jag märkte idag verkligen hur underbar familj jag har och menar inte då den närmsta raden med mamma, pappa och syskon ( även om det är prio 1 ) utan menar liksom min släkt! Vi är så tighta, vi kan bråka lika mycket som alla andra men vi är ändå tightare än någon annan. En sak t.e.x: vi kusiner är som syskon. Vi behandlar varandra som man behandlar sina syskon, jag kan säga allt till mina kusiner, jag känner aldrig några begränsningar mot dem o.s.v. Kommer ihåg hur Sandra ( brors sambo ) förut sa: jag kommer ihåg hur jag märkte en sak när jag kom in till eran familj och det var att ni kusiner behandlar varandra på samma sätt som jag behandlar mina systrar. Det är den finaste och mest liksom förklarande kommentaren jag någonsin hört om oss.

Jag är samtidigt så glad att jag har så på båda sidorna.

För om man tänker på det: hur många åker någonstans med sin släkt ( vi är oftast 3 familjer på sammanlagt 17 pers ) och bor tillsammans under samma tak i 3 hela veckor om året ? Det är verkligen unikt och jag kommer ihåg hur min faster bara "Petrányi's ÄR annorlunda om ni inte märkt det, men inte nödvändigtvis på ett negativt sätt" och så känner jag verkligen.

Samtidigt så det som regular-svensson anser vara typ "släktträff" har vi på Löfgrens sidan minst 1 gång i månaden där alla samlas för olika sorters orsaker, ibland bara för att vara. På Löfgrens sidan har vi även en sammanhets känsla som inte många känner till, vi umgås på alla plan. Just idag satt vi och pratade om hur vi alla kan umgås med varandra fastän vi inte är jämnåriga: Jag umgås jätte ofta med Lisa ( kusin - 9 års skillnad ) och hon umgås med Tina ( moster - 15 års skillnad ) och hon umgås med Anneli ( kusin - 7 års skillnad ) och hon umgås med mig ( 16 års skillnad ). Jag var på After Dark´s show förra året med min moster Tina, hon är liksom 23 år äldre än mig och jag älskar hur vi har det så. Samtidigt bestämde jag och Anneli idag hur vi skulle ut och clubba snart i Sthlm med Emelie ( Emelie är lika gammal som jag, Anneli är 35 ) och hur många gör så ?

Jag älskar det verkligen, känner aldrig att jag är på något sätt begränsad i någon relation till någon utav mina släktingar utan den är alltid på max. Jag älskar hur jag kan komma till min moster och bara käka massa mat ur hennes kylskåp, inte alls på ett oförskämt sätt utan jag frågar: kan jag ta något att äta, och det är då självklart att jag kan. Att jag frågar är mest för formalitetens skull eller vad man kallar det - för att det är så man gör.

Jag gillar hur jag kan prata med mina mostrar om killar, skrika på mina kusiner helt skoningslöst.

Släkten är det viktigaste du har, det är folket omkring dig som ska uppfostra dig. I mitt fall så är det inte bara familjen jag ska tacka utan det är alla, för det är deras kärlek, deras stöd som har gjort mig till den jag är. Mina mostrar är mina kusiner, mina kusiner är mina syskon och mina syskon är mitt allt. Jag skulle aldrig vara så stark i mig själv och ha sådan tillit till mig själv om jag inte visste att jag hade 100% stöd från alla runt om mig.

.. usch vill skriva så extremt mycket men vet inte hur jag ska kunna sätta ord på det utan att bara rabbla eller skriva något helt ointressant. Jag slutar nu, men alla ska veta: att utan folket omkring Niklas, så är Niklas ingenting.